Idag blev jag matt i lacken efter att ha läst DN-debatt och Thomas Idergaard och Timbros studie över att kommuner minsann inte behöver spara sig ur krisen, med mer att man lägger ner alla resurser på kultur och fritid. Särskilt nämner han stödet till studieförbunden.
Timbros rapport om kommunernas kultur- och fritidssatsningar visar på enfald och brist på kunskap om verkligheten. Tillväxt och välfärdsutveckling förutsätter ett allt närmare samspel mellan civilsamhället och det offentliga. Att förespråka något annat är enfaldigt.
På vilket sätt är människors fortbildning, ungdomars musikengagemang, äldres kulturupplevelser i demensvården, intellektuellt funktionshindrades rätt till lättläst samhällsinformation och ideellt frivilligt arbete som motsvarar ett värde på 150 miljarder kronor, ett hot mot välfärden? I Timbros senaste rapport argumenterar den förre MUF-ordföranden Thomas Idergaard i raljant stil på det sättet. Syftet är uppenbarligen politiskt och inte att få till stånd en seriös och nödvändig diskussion om hur våra gemensamma skattepengar används på bästa sätt.
Timbro är närmast enfaldiga när dom hävdar att den verksamhet som studieförbund och civilsamhällets övriga organisationer bedriver inom kultur- och fritidsområdet hotar satsningar på skola, vård och omsorg. I stället är dessa insatser grundläggande för välfärdsutveckling och tillväxt. Detta visar många seriösa forskarrapporter som ser på verkligheten och inte utgår från Stureplan.
Jag hävdar helt i motsats till Thomas Idergaard och Timbro att framtidens välfärdsutveckling måste bygga på ett allt starkare samspel mellan civilsamhället och det offentliga. Det är naivt att tro att kommuner och landsting i framtiden har råd att avstå från alla de ideella och frivilliga insatser som utförs dagligen i den lokala miljön.
Varför stödjer Svenskt Näringsliv detta dravel?