I morgon går remisstiden ut för Kulturkoffertutredningen (Spela samman – en ny modell för statens stöd till regional kulturverksamhet, SOU 2010:11). Utredningen är i huvudsak bra men det finns några punkter som studieförbund och de ideella kulturorganisationerna måste poängtera i den fortsatta beredningen inom kulturdepartementet. En viktig förutsättning för att statsbidrag skall utgå inom ramen för den s k kulturkofferten är att landsting/regioner kan redovisa en fastställd plan över hur samverkan mellan de regionala kulturinstitutionerna och det idéburna kulturlivet skall genomföras samt att en tillgänglighetsplan tas fram. Med tillgänglighet avses i detta fall en bred definition och skall omfatta människor med funktionsnedsättningar, invandrare, m fl. Skall man uppnå målsättningen om att ”kulturpolitiken skall främja allas möjlighet att ta del av ett rikt och varierat kulturutbud” så förutsätter det att den cementerade struktur som tillåtits råda på kulturområdet rivs upp. Det behövs en starkare samverkan mellan ”topp och bredd” och med studieförbunden och civilsamhällets organisationer. Det är rimligt att minst tio procent av det statliga stödet till regionerna skall öronmärkas för sådana uppgifter. Detta måste riksdagen villkora att det finns fastlagt i de regionala kulturplanerna.
Utredningens förslag riskerar att snäva in synen på vad som är ”kulturskapare” och fokuserar på det som kallas ”professionell teater-, dans- och musikverksamhet”. Utredningen prioriterar stödet till det som kallas ”kulturell infrastruktur”. Den begränsning som utredningen valt att göra på begreppet ”kulturell infrastruktur” är omodern och tyder på ett ”traditionellt” synsätt som inte speglar dagens verklighet eller morgondagens utmaningar i kulturpolitiken.