Kulturutredningen är ute på remiss och studieförbund, landsting/regioner och kommuner är nu fullt upptagna att skriva remissvar. En proposition från kulturdepartementet förväntas i september månad. Trots att utredningen inte föreslår, eller ens hade det uppdraget, förändringar på folkbildningsområdet kan vi nu konstatera att det trots detta förs diskussioner i flera landsting och regioner samt bland tjänstemän på Sveriges Kommuner och Landsting. Flera tongivande regionala aktörer vill att folkbildningsanslaget skall "regionaliseras" och ingå i det som kallas kulturportföljen som staten skall förhandla med regionerna/landstingen om. Skälet är främst att det är för lite pengar i portföljen och skulle man lägga in folkbildningsanslaget skulle den raskt fördubblas. Även om det kan ses lockande för en del regionala kulturpolitiker att få sätta tänderna i folkbildningsanslaget bygger det på ett gigantiskt feltänk som jag hoppas aldrig slår rot.

Folkbildningens syfte, såsom det formulerats i riksdagsbeslutet, är att utjämna utbildningsklyftor och bidra till ett samhällsengagemang som stärker demokratin och människors eget samhällsengagemang. Därtill bredda intresse för och delaktighet i kulturlivet.
Studieförbunden är en viktig del av det livslånga lärande. Uppgiften är att bedriva en pedagogisk verksamhet byggd på frihet och frivillighet. Det är deltagaren som står i centrum och det är dennes erfarenheter, kunskapstörst som är fokus för studierna. Det är den pedagogiska idén som är grunden för studieförbundens verksamhet - oavsett ämnesområde. En stor del av studierna bedrivs också inom kulturområdet och människors eget skapande, men fokus är inte utövandet utan lärandet!
Av studieförbundens verksamhet utgörs ca 10 procent av rena kulturarrangemang.
90 procent av det statliga stödet till folkbildningen hamnar redan idag i studieförbundens lokala verksamhet och främjar, enligt alla utvärderingar, det lokala förenings- och kulturlivet.
Det är de statliga insatserna inom den nationella folkbildningspolitiken som visat sig vara garanten för att resurser verkligen finns på den lokala och regionala nivån i studieförbunden. Motsvarande principiella prioritering tycks inte finnas i alltför många kommuner och landsting/regioner.
Det faktum att vi har nio rikstäckande studieförbund med olika ideologiska inriktningar och med olika ”huvudmän” är en garant för en mångfald och att många olika gruppers behov tillfredsställs utifrån en nationell utgångspunkt. Denna frihet och oberoende är grunden för den svenska folkbildningstraditionen
Det vore principiellt och ideologiskt felaktigt att ersätta nuvarande ordning där det är de ideella organisationerna själva (genom sina förbund, regioner och lokalavdelningar) som formar användningen av medel för sin lokala verksamhet, med en ”kommunalisering” där offentliga lokala och regionala myndigheter ska styra över denna användning. Erfarenhet visar att en sådan väg snarare leder till en inlåsningseffekt där resurserna över tid kanaliseras till den egna offentliga verksamheten.

Därför behövs det fortsatt en nationell syn på folkbildningspolitiken i Sverige!