Har varit bortrest sedan måndagmorgon och tillbringat två dagar med SVs förbundsstyrelse och har därför inte kommenterat EP-valet. Framgångar för Folkpartiet (en av SVs grundorganisationer). Men ärligt talat är det inte ett fattigdomsbevis att man tvingas "damma" av Marit Paulsen som förstanamn. Ok, hon är en röstmagnet och det visar valresultatet på, men har inte man andra att komma med? Framgångar för Miljöpartiet, tack vare en tydlighet i klimatfrågan vilket kräver respekt tycker jag. Kräftgång för socialdemokraterna, moderaterna, Centern, Kristdemokraterna (trots att dem dammat av Alf Svensson) samt glädjande nog Vänsterpartiet. Det visar i alla fall i detta val att farhågorna om en utveckling till ett tvåpartisystem kom på skam. Men jag är inte säker på att detta resultat smittar av sig på riksdagsvalet om ett drygt år.
Framgångarna för Piratpartiet visar att de etablerade partierna underskattat integritetsfrågorna och att de tyvärr visar att de inte förstått att detta är viktigt för en stor del av befolkningen som lever till stor del med och av internet, sociala medier osv. Detta kommer att leva kvar i samhällsdebatten, var så säker! Hoppas SV kan ta tag i denna fråga på ett tydligt sätt i sin samhällsaktörsroll och folkbildanderoll. SV ska kanske söka samarbete med Piratpartiet??
Tack och lov visade svenska folket att de avvisade Sverigedemokraterna i detta val, men fortsätt bekämpa deras politik och mota dem i grinden till riksdagen.
Valdeltagandet gick upp vilket var en demokratisk framgång. Som Julia Färjhage sa på förbundsstyrelsen. Nästa gång kanske fokus skall ligga på de olika partigrupperingarna i Europaparlamentet som de svenska partierna ingår i och vilka skillnader i uppfattningar som finns mellan dem. Då kanske vi hade fått fram tydligare skillnader mellan de svenska partialternativen, vilket inte var tydligt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att låta SV samarbeta med PP är ett synnerligen korkat förslag Anders!
SvaraRaderaPiratpartiets ordförande, Rick Falkvinge, säger sig vara "ultrakapitalist" och anser att Moderaterna är "någon slags halvmjäkiga socialliberaler", enligt en intervju i tidningen Fokus. [PPs politik är] viktigare än vård, skola, omsorg, kärnkraft, försvarspolitik och skit som de har pratat om i 40 år, säger Falkvinge till Fokus.
Ständigt spelas integritetskortet ut av piratkramarna! Det där med integriteten är bara svepskäl. Visa mig den fildelare som inte glatt skulle ge alla sina mediavanor till ett företag om de fick tanka obegränsat med amerikanska TV-serier gratis! Den som inte håller med kan ju först sluta använda Spotify, YouTube, Amazon, FaceBook, MySpace, Flickr, Google, osv...
Kärnfrågan är ändå fortfarande: Varför vill PP inte betala för andras arbete?
Gratis är gott. Hur ska man kunna skapa nya lagliga tjänster som konkurrerar med det, om det inte finns nån risk at åka fast? Sedan har det visat sig att den illegala nedladdningen minskade radikalt efter lagens införande och att folk började köpa film och musik i högre grad, alltså har folk varit medvetna om att de ägnat sig åt något som inte är okej. Jag håller med om att yttrandefrihet och integritet är viktiga, men även upphovsrätten är enormt viktig, och den ska inte säljas ut. När PP och Planka.nu-rörelsen lanserar sig själva som om de hade ett viktigt, demokratiskt uppdrag, när de bara är nån slags flumvänster eller nyliberaler som tycker allt ska vara gratis, är vi illa ute.
Håll SV borta från den typen av samarbete, tack!
Håller med om en hel del av det du skriver. Att SV skulle börja samarbeta med PP var avsett som ett skämt, inget annat. Sedan till själva sakfrågan. Jag har varit med ett tag och kommer ihåg 60-talet när jag med rullbandspelare och mikrofon satt och spelade in 10-itopp, kassettbandspelaren på 70-talet när vi kopierade musik till mina vänner, 80-talet när man kopierade videofilmer. Kopiering har alltid gjorts, tiderna och tekniken utvecklas. Jag tycker att skiv - och filmindustrin varit alldeles för konservativ och sen och inte insett att internet är här. Måste citera Martin Ådahl, krönikör i tidskriften Fokus:
SvaraRadera"Ett musikalbum kostar cirka 75–150 kronor, lagligt nedladdat. Av det går, i bästa fall, 15–20 kronor till artisten och produktionen. Det är fem till tio gånger mer. Och då finns ingen butik, inget paket, inget lager och någon tiondels öres distribution.
Hur är detta möjligt? Därför att det inte är riktig konkurrens. Ett oligopol av stora företag som äger det mesta från Elvis till Shakira, sitter på en kritisk mängd gammalt material. Det försvaras av ett garnnystan av lagar som bolagen inte själva förmår trassla sig ur, med lagar från decennierna efter Hollywoods födelse, lagar konstruerade för vinylskivor och celluloid. Ett patent som bär en industri gäller 20 år, medan en låt skyddas i 50.
Detta system har lärt oss att privat kulturkonsumtion måste vara dyrt, något för dem som har råd. Att det är bättre att 10 000 personer laddar ned ett album för 100 kronor, än att en miljon personer laddar ned samma musik för en krona – trots att intäkten är exakt densamma och samhällsnyttan hundrafallt större."
Det är det som är frågan!