Varför skriver våra tidningar så lite om våra nordiska grannländer? Blev själv varse att det är val till stortinget i Norge för några veckor sedan då jag träffade en norsk poltiker. Roade mig att leta efter artiklar om valet och fick en träff daterad 2005! Vi svenskar vet mer om valet i Afganistan än i Norge. Det måste bli en uppryckning bland svenska medier. Idag blev jag bönhörd av Svenska Dagbladet som hade en stor artikel inför valet på måndag i Norge. Den politiska situationen i Norge gör ju inte att man avundas de norska väljarna. Ett stort missnöjes- och invandrarfientligt parti Framskrittspartiet blockerar ett tydligt alternativ till den nuvarande regeringen ledd av Jens Stoltenberg.

I Sverige och Stockholm utmärker sig socialdemokraterna återigen. Nu vill man förbjuda etablering av nya gymnasiefriskolor. Skälet är att det står nästan 4 000 lediga gymnasieplatser i Stockholms län och (S) är oroliga att flera friskolor kommer att gå i konkurs! Det är som man häpnar. Att friskolor kan gå i konkurs för att de inte är tillräckligt attraktiva för elever och föräldrar är väl sundhetstecken. Att värna friskolor som inte har en bra kvalitet i undervisningen, inte har en bra pedagogisk idé osv är väl inte något som kommunpolitiker skall ägna sig åt. Det luktar gammal planekonomi a´la Sovjetunionen.

Regeringen missar chansen att förnya kulturpolitiken?

Ryktena säger att regeringen om några veckor kommer med sin efterlängtade proposition kring den nya kulturpolitiken. Aldrig har väl en regering haft så bra underlag för att i grunden lägga om kursen på kulturpolitikens område. En grundlig analys och och bra förslag levererades av kulturutredningen ledd av Eva Swartz-Grimaldi. Kulturetablissemanget vrålade givetvis och särintressena kröp fram ur garderoberna och visade tänderna likt varulvar. SV och många andra hejade på utredningens slutsatser som innebar ett större helhetstänk som placerade kulturen i högsätet på alla politikområden.
Men händer något i regeringskansliet och kulturdepartementet? De rykten som sipprat ut från Rosenbad gör en inte speciellt upplyft. Det "bidde en tumme". Mycket talar för att regeringen och kulturminister Lena Adelsson-Liljeroth missar chansen att bli dem som i grunden la om riktningen i svensk kulturpolitik. Om regeringen inte förmår att tydligt formulera sin ansats vad gäller kulturpolitiken så riskerar man definitivt att bli en ”lame duck”. Om propositionen inte innehåller framåtsyftande förslag blir det en rekyl och öppnar för kritik från alla – oavsett om man är för eller emot en förnyelse av kulturpolitiken.

Enligt min uppfattning måste de kulturpolitiska målen innehålla formuleringar
*som lyfter folkbildningens betydelse för det livslånga lärandet samt att tillgängligheten för alla oavsett funktionsnedsättning skrivs in i målen
*att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas till alla oavsett man bär på en intellektuell som fysisk funktionsnedsättning
* att bildningsperspektivet lyfts fram, allt annat vore skräp.

Sanningens minut närmar sig för kulturministern. Om några veckor får vi svaret!

Avslutningsvis: Jag blir glad för alla tidningar som beskriver studieförbundens utbud inför hösten. Det visar att vi minsann är på hugget och följer trender och har ett utbud som engagerar människor.

Om konsten att skylla på andra och inte ta ansvar

Ibland bli man upprörd. Min 14-årige son skulle åka buss till Brommaplan och gick ner till busshållplatsen. Eftersom skolan inte börjat skulle han betala med en SMS-biljett. Han köper en biljett och väntar på bekräftelse när bussen kommer in. Han får ingen bekräftelse och blir därför bryskt avvisad av chauffören och fick inte åka med. Det tog 15 minuter innan han fick bekräftelsen, men då var det för sent. När han kommer hem och jag får höra vad som hänt ringer jag SL för att klaga. Jag beskriver situationen och SL-tanten frågar om min son har Tele2. Jag bekräftar detta och får då till svar att Tele2 har haft driftstörningar under dagen.. SL skyller på Tele2. Jag ringer till Tele2 och får då veta att dem minsann inte haft några driftstörningar och att det är SLs fel. Det de kan erbjuda är att stryka 18 kronor från nästa faktura men då hade jag ägnat en halvtimme åt telefonsamtal som vida översteg detta belopp.

Annars så har livet återgått till det normala efter semestrar. SVs förbundsstämma i början av oktober närmar sig med stormsteg, Nu är allt material framme, Sokratespristagare utsedd och vi vet också vem som får SVs folkbildningsstipendium. Men först Bok & Biblioteksmässan först där vi delar ut SV författarpris.......

Idag blev jag matt i lacken efter att ha läst DN-debatt och Thomas Idergaard och Timbros studie över att kommuner minsann inte behöver spara sig ur krisen, med mer att man lägger ner alla resurser på kultur och fritid. Särskilt nämner han stödet till studieförbunden.
Timbros rapport om kommunernas kultur- och fritidssatsningar visar på enfald och brist på kunskap om verkligheten. Tillväxt och välfärdsutveckling förutsätter ett allt närmare samspel mellan civilsamhället och det offentliga. Att förespråka något annat är enfaldigt.
På vilket sätt är människors fortbildning, ungdomars musikengagemang, äldres kulturupplevelser i demensvården, intellektuellt funktionshindrades rätt till lättläst samhällsinformation och ideellt frivilligt arbete som motsvarar ett värde på 150 miljarder kronor, ett hot mot välfärden? I Timbros senaste rapport argumenterar den förre MUF-ordföranden Thomas Idergaard i raljant stil på det sättet. Syftet är uppenbarligen politiskt och inte att få till stånd en seriös och nödvändig diskussion om hur våra gemensamma skattepengar används på bästa sätt.
Timbro är närmast enfaldiga när dom hävdar att den verksamhet som studieförbund och civilsamhällets övriga organisationer bedriver inom kultur- och fritidsområdet hotar satsningar på skola, vård och omsorg. I stället är dessa insatser grundläggande för välfärdsutveckling och tillväxt. Detta visar många seriösa forskarrapporter som ser på verkligheten och inte utgår från Stureplan.
Jag hävdar helt i motsats till Thomas Idergaard och Timbro att framtidens välfärdsutveckling måste bygga på ett allt starkare samspel mellan civilsamhället och det offentliga. Det är naivt att tro att kommuner och landsting i framtiden har råd att avstå från alla de ideella och frivilliga insatser som utförs dagligen i den lokala miljön.
Varför stödjer Svenskt Näringsliv detta dravel?

Sommar, sommar....

Har varit ledig från jobbet i nästan en månad och därför har bloggandet också tagit semester. En härlig vecka i Grekland på ön Thassos med familjen, några dagars jobb efter det med att skriva om förslaget till idéprogram för SV och skicka ut det i organisationen. Och givetvis en jäkla massa målande av fönster både invändigt och utvändigt (varför lär jag mig aldrig att det finns proffs för sådant jobb??) Några dagar i vackra Ångermanland för att fira min mors 91 årsdag.

Alltnog så börjar allvaret att komma allt närmare. I ett försök att röja upp källaren innan jobbet börjar på måndag bestämde jag mig för att rensa och åka till återvinningsstationen i Bromma. Att åka till ÅVC är härligt för man får, förutom att slänga saker, en del härliga situationer som skulle egentligen göras film på. Jag brukar tänka att det finns fyra kategorier människor man möter på en ÅVC:

1. Den miljömedvetne, som kommer dit och har fullt klart för sig i vilken binge man slänger saker och ting.
2. Den som vet men skiter i vetandet och slänger allt i samma
3. Den som inte vet men envist frågar personalen för att lära
4. Den som inte vet men frågar inte och därför gör fel av misstag

Idag kommer ett gäng med en stor lastbil full av emballage. Det verkar som de har köpt upp halva IKEA och lassar ur massvis med wellpappkartonger. Ingen personal i närheten. Ur wellpappen sticker en massa frigoloit ut men de öser ner allt i wellpappsbingen. "miljöpolis" som man är gick jag fram till herrarna och upplyste dem att man måste separera frigoliten och lägga den i Brännbart. Jag får ett snett leende tillbaka. Jag hade mött min Kategori 2. Vet men skiter i det. Dem fortsatte att ösa ner allt. När dem var på väg därifrån kommer personalen förbi och upptäcker röran i wellpappsbingen och blir så förbannad att dem rusar ut bland bilarna och skriker "vem fan har kastat en djävla massa frigolit bland wellpappen". Jag noterar från lastbilen som är på väg därifrån ett lika snett leende som jag hade fått. Ibland undrar man var moralen har tagit vägen?

Om konsten att slå ut produktionskapaciteten på stora delar av ett kontor

Idag på morgonen fick jag ett mejl från en kollega på jobbet som upplyste mig om att jag hade en intressant video som han ville visa för mig. Det kluriga var att jag behövde installera Adobe Flash Player 10.37 för att visa den. När jag fick upp att det var en okänd utgivare av programmet anade jag ugglor i mossen och avbröt installationen. Det skulle vara fler som gjort det. Jag gick in på Adobes hemsida om laddade ner den korrekta versionen av version tio och försökte sedan att ladda ner filmen utan framgång. Då la jag av. Kollegan klagade sedan på att han fått en trojansk häst i sin dator. Med tiden kom det fler som klagade över att mejlsystem och internet inte fungerade. Vad hade de gemensamt. Jo, dem hade laddat ner den mystiska programvaran för att se kollegans film. Plötsligt upphörde stora delar av verksamheten eftersom ingen kunde kommunicera med omvärlden. Vad kollegan heter? Det är inte så intressant men jag kan ge några ledtrådar, skägg, inget eller lite hår, arbetar som presschef och bor nära en golfbana söder om Umeå.......

Slutsatsen är att vi är beroende av internet för vår kommunikation och att det är svårt att återgå till gåspennan och att det viktigt att välja sina vänner på Facebook med omsorg....

Idag har det varit en dag fylld med debatt, debatt, debatt. Vi har färdigställt en debattartikel där vi argumenterar mot kollegorna i ABF som sågar kulturutredningen jämns med fotknölarna och ställer sig på konstnärskollektivet sida mot de insatser som civilsamhället organisationer, däribland studieförbunden, gör på kulturområdet. Studieförbundens verksamhet runt om i landet är grunden för kultur för hela landet och människors eget kulturskapande. Håller ABF på att bli ett lydigt instrument för socialdemokratin och Leif Pagrotsky? Tyvärr går de helt fel i den kulturpolitiska debatten och hävdar att det handlar om klasskamp! Vilket nys!

Sidachefen hade ett inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag. Vi har skickat ett svar som vi hoppas att SvD tar in som har följande innehåll:

Biståndsviljan är förvisso hög som Sidachefen konstaterar, men samtidigt visar andra undersökningar att biståndsviljan hos yngre minskar. Och det oroar alla oss som ser ett egenvärde i att stärka solidaritetstanken. Global solidaritet är ett fundament i den gemensamma värdegrund som bygger vårt demokratiska samhälle. Samtidigt vet vi att solidaritetstanken aldrig kan tas för given. Precis som med demokratin måste den ständigt erövras. För det krävs breda informationsinsatser för att stimulera samtalet vid möten och arrangemang, skolor och runt köksbordet, men framförallt många människors frivilliga engagemang.

Med den kunskapen är det obegripligt att följa hur Sida nu väljer att agera i förhållandet till oss i folkrörelsesverige. Stödet till biståndsinformation har reducerats kraftigt för flera organisationer och tagits bort helt för andra. Dessutom ställs så höga krav på återrapportering att en alldeles för stor andel av de begränsade resurserna binds i byråkrati istället för att gå till verksamhet.

Vi ser fram emot att Sida lägger om sin inställning till civilsamhället och återigen förstår att ett nära samarbete och dialog med folkrörelsesverige är ett effektivt sätt att nå målet. Folkrörelsesveriges engagemang byggt på tiotusenstals ideella insatser är så mycket mer kostnadseffektivt än annonskampanjer finansierade av myndigheter.